Mitt liv i korta drag

Varit vaken över en timme och kan inte somna om. Två telefonsamtal senare och jag är inte något klokare för det. Ett inkommande och ett utgående, det första obehagligare än det andra. Men, så är sanningen ute och jag har tröttnat på att hela tiden skydda någon annans känslor. Trist att det blev på det sättet det blev men min familj, min älskade Joel och vår underbara son, är prio ett i alla lägen. Jag förstår inte varför jag ska vara tvungen att försvara det faktumet när det för mig är självklart.

Ångesten är övermäktig och jag vill bara sova. Jag ångrar att jag svarade i telefonen.

Ännu en dag över tiden och ingenting händer... Börjar vara sjukt leds på det här, vill bara få det här överstökat nu. Om ingenting händer i veckan så har vi ett möte med en läkare nästa lördag för att planera igångsättning, vilket jag verkligen, verkligen inte vill men till slut finns det väl ingen annan utväg. Kom igen nu lilleman, lite samarbetsvillig får du lov att vara!

I övrigt händer inte mycket. Jag vankar runt här hemma i någon slags semidvala och bara väntar på att något, vad som helst, ska hända och Joel gör väl i princip samma sak men han jobbar ju också. Idag är ju faktiskt vårt ursprungliga datum för BF så vem vet, kanske var han bara stor i början och det är därför han inte kommit än. Ajja, håller som vanligt tummarna för att något händer under dagen. Förr eller senare...

För övrigt så undviker jag min telefon rätt idoget för närvarande. Man blir lite småless att hela tiden bli frågad om nåt händer, om man fått någon unge än, om man har några sammandragningar, hur det går och är man verkligen riktigt säker på att man inte tryckt ut en unge utan att märka det?! Ja, jag är säker. Fullkomligt. Är drygt nog att gå runt stor som en planet som bara tycks bli större utan att hela tiden bli stressad över att andra människor är otåliga. Som om jag inte är det? Som om vi skulle råka glömma berätta för folk att oj då, vi blev föräldrar förra veckan. Det är en alien med tre huvuden! Jojomensan. Och ja, jag är övertygad om att det är en pojke och nej det är jag verkligen inte besviken över även om andra verkar vara det. Det är ju toppen att folk har preferenser när det gäller könet på ett barn som inte är deras, underbart, men jag och Joel är riktigt glada över vår pajk. Och om det visar sig vara en flicka så då blir det självklart en hel del mental omställning men inte fan blir vi mindre överlyckliga för det, men om så blir fallet så ser jag fram emot att få höra "jag sa ju det" i evigheters evighet. För sånt är inte alls störande.

För att avsluta så är det inget personligt att jag inte svarar på varken samtal eller sms. Jag är trött och leds, utan något större tålamod och börjar vara riktigt otrevlig. Så, för min egen psykiska hälsas skull samt för mina vänskaps- och familjerelationer så kommer jag förmodligen fortsätta ignorera telefonen tills det här är överstökat. Som sagt, inget personligt, men jag kommer förmodligen bita huvudet av nästa person som frågar om det inte är dags för mig att få ut den där ungen nu, eller ge mig "råd" om hur jag ska få saker att sätta igång. Tack, men nej tack, vi hörs när risken för att jag stryper er över telefonnätet är över!

(just to clarify: jag vill inte vara en subba men jag tycker inte heller om hur otrevlig jag är för tillfället, jag är snäsig och bitchig och passivt aggressiv vilket ger mig sjukt dåligt samvete i efterhand och jag orkar bara inte med hela den härvan när jag redan är så frustrerad som jag är. Jag fattar att ingen menar något illa och att folk bara är glada för vår skull men jag får x mängd såna samtal om dagen och jag orkar helt enkelt inte. Sorry.)

Sitter i soffan efter en handlingstur och vill inte göra någonting. Eller, egentligen vill jag förbereda middagen och efterrätten till ikväll, skruva fast ben på sängen, diska, rensa kattlådorna (fast det får jag fortsätta drömma om ett tag till) och markera vars hyllorna ska upp i barnkammaren men samtidigt så..ja. Samtidigt så vill jag bara sitta här. Börjar vara så mentalt slutkörd att jag knappt vet vad jag ska göra, vill bara sova och inte lämna sängen för någonting. Men, det finns en hund som måste promeneras, en lägenhet som måste städas och tusen och en saker till som jag inte kan bara skita i. Egentligen är det väl bara hunden som är ett riktigt måste men samtidigt så vet jag att jag skulle bryta ihop helt om jag lät lägenheten förfalla. Inte för att Joel skulle låta det bli en svinstia, han skulle utan tvekan göra det han kunde och orkade efter jobbet, men jag vet att jag skulle må dåligt av det också då vi inte har riktigt samma åsikt om vad som är städat och inte. Inte för att det är något fel med det, man har bara olika smärtgränser, och jag skulle aldrig kräva av Joel att han skulle vara tvungen att städa upp till min standard då han varit på jobbet hela dagen. Mår dåligt bara av att tänka på det för sånt ska man inte kräva av en annan människa. Usch.

Nej, ibland blir det bara mycket. Dom flesta dagar har jag inget emot att städa och diska, jag tycker rent ut sagt om det och mår bra av det, men vissa andra dagar, som idag, då vill jag bara krypa ihop i ett hörn och gråta.

Näe. Älsklingen borde vara hemma på typ en timme, vill iaf få något gjort innan dess.

Var dum nog att ge mig in i forumdiskussion gällande huruvida ett par som i slutet på 40-årsåldern gått igenom konstgjord befruktning, fått komplikationer med ett par för tidigt födda tvillingar och sedan inte behövt betala för vården. I USA förstås. Jag förklarade snabbt hur vårdapparaten ser ut i Sverige och att jag inte tycker att man borde behöva betala, särskilt inte när det gäller barn och att jag inte förstår mig på det amerikanska systemet. Detta är svaret jag får:

"I understand, I don't get the concept of equality for services provided. It's like going to a restaurant with 100 people and NO MATTER what you order or how much you make everyone has to pay 1% of the bill. I think that is pretty stupid. You should pay for what you order."

Wtf?? Det där är bara början på det hela men gud ändå så arg jag blir på människor ibland...

Har gått och lagt mig för dagen. Joel är hos en granne och dricker så vi ser väl när han dyker upp. Hoppas han inte väcker mig bara.

Har själv tillbringat kvällen med att spela ut Mass Effect för sista gången. Alltså att spela ut ett Mass Effect spel för första gången för sista gången, om än det låter grötigt. Menar alltså att jag säkerligen kommer spela om dom men det kommer ju aldrig något nytt! Orkar inte skriva om upplevelsen just nu, måste smältas ett tag innan det kan sättas på pränt. Plus att, jag vet inte, det är lite vemodigt.

Kvällen har även varit fylld av ett hormonpropellerat känslokaos. Just innan Joel for ville jag bara att han skulle gå, var nära till tårarna och gråtskrek sedan ett tag i min ensamhet. Right. Efter det har jag pendlat mellan olika nivåer av ilska, blandat med känslostormar framkallade av spelet. Sedan blev jag ledsen igen, och nu är jag nog mest apatisk. Hatar att vara såhär sjukt överkänslig, men det går ju över i sinom tid som tur är. Just nu känns det dock bara piss och som om jag är den enda som bryr mig, som om det inte är på riktigt för jag är den enda som pratar om det, och knappt jag gör det heller för jag känner mig ensam om att vilja. Samtidigt så vet jag ju, det kan gå hur som helst och jag borde inte jaga upp mig men jag är ändå så förbannad för även om inget är säkert så känns allt annorlunda. Men det är visst bara jag som märker det.

Huff. Behövde vädra. Ska ta och sova och prata av mig ordentligt med älsklingen imorgon. <3

God natt alla.

Är inte på de bästa av humör men att ta itu med det får nog vänta till imorgon. Jävlar i mig.

Är då hemma i alla fall och det är ju nice. Kul med fjällen dock, känns som om tiden bara flög förbi. Hade trevligt med syster och körde skoter för första gången vilket var sjukt roligt. Mer sånt!

Dagen blev inte som väntat. Spelade en hel del ME3 och såg sen serier men runt midnatt fick jag bara nog av allt och gick och tjurade i sängen. Nu kommer jag väl inte kunna somna om men så är det väl. Åh fy fan det är myror i sängen.

Den här dagen kan dra åt helvete.

Dagarna känns märkligt korta men samtidigt oändligt långa. What gives?

Blev väckt vid ett av en panikslagen Booob som försovit sig och så insåg vi att vi sovit jävligt länge också. Efter dusch och påklädnig for jag förbi ovan nämnda Bobban, hämtade mina grejer, fick några kramar och sa hej då så länge. Därefter blev det ett fruktlöst besök på macken då dom inte kan leta reda på paket enbart via namn utan måste ha kollinumret. Morr... (är mitt paket med piercingsmycken som fortfarande inte kommit för övrigt, och det gör mig inte direkt gladare)

Sen blev det snabb sväng på Coop och sen hem. Väl hemma plockade jag undan lite (med betoning på lite) och gjorde sen enchiladas och sallad till middag medans älsklingen diskade. Nu sitter vi då här i soffan igen och gör inte mycket. Joel spelar och jag ska fortsätta i min bok, som för övrigt är riltigt bra än så länge! Har bara hunnit till kapitel elva men den är grymt lovande. :)

Verkar som att många är lite down in the dumps för tillfället. Jag känner mig som om jag har konstant pms och det verkar som om jag lyckats infektera Joel också. Ingen av oss har varit riktigt på humör senaste dagarna men jag hoppas verkligen det går över snart! Längtar till våren och att kunna njuta av att vara utomhus igen! Just nu känns det som det är det enda som kan spä ut den här grå sörjan som vi simmar runt i och göra den lite mer lättframkomlig.

Nej, lite sci-fi thriller gör nog allt bättre.

Ligger i sängen till slut, men kan inte somna. Älsklingen sover tungt och det är helt omöjligt att brotta sig ur hans björnomfamning. Tack och lov. Tror jag skulle gråta tusen gånger mer om han inte höll fast i mig så hårt trots att han sover. Och dessutom så ligger jag och skedar Morgan som tydligen absolut ska sova med mig, och Ikaros sover som vanligt vid mina fötter. Livet kunde vara tusen gånger värre.

Men ändå. Sorgen är så gigantisk och den vill inte försvinna. Jag tänker på det hela tiden varje dag och önskar, önskar att det inte hade gått som det gick. Känner mig misslyckad och avskyr mig själv mer än jag gjort på väldigt länge. Varje sekund så finns det där i bakhuvudet, det vilar aldrig, försvinner aldrig, men det finns inget jag kan göra för att ändra vad som hände. Länge sen jag mådde så här dåligt i allmänhet men samtidigt mår jag så jävla bra. Hur piss jag än mår så får ett leende, en kram, en kyss från Joel mig att känna mig hel igen. Jag bara önskar, och hoppas, att jag gör samma sak för honom.

Inte säker på vad jag tycker om den här kvällen. Känns som den är full av passiv agressivitet men det kan lika gärna vara min inbillning. Vad fan?

Har varit en lååång dag. Vaknade med ruggigt dåligt humör och det släppte inte förrän nu på kvällen. Bleh. Känner mig fortfarande helt blasé (pretto? Ja tack, ibland så.) men senaste timmen eller så har det börjat ljusna.

Använde min ilskedrivna energi åt att städa och lyckades åstadkomma en hel del! Golven är fortfarande inte tagna men det är ju en dag imorgon också. Ante sover över, imorgon vid lunch kommer Ninni och någon gång under dagen dyker även Ida upp då vi bokat in dagen till att baka, baka och baka! Kommer bli en dag med en del folk och intryck känns det som, håller tummarna för en lugn helg. Har lyckats gått ner mig så pass att jag blir fruktansvärt utmattad av för mycket socialt umgänge helt enkelt. Fast det har bara gått lite över två veckor så har väl rätt att vara lite deppig. Känner mig lagomt patetisk för att jag tycker synd om mig själv men det gör väl alla någon gång. Jag är väldigt bra på det dessutom, en ren expert om jag får säga det själv! Jag har mycket övning i ämnet ska ni veta, jojomen. Känns lite bättre om jag inte tar det på allvar. Nästan.

Träningsvärken är mysig. <3 Yoga är bra för själen, även för musklerna. Ska klämma in ett pass imorgon också, vill få in rutin på att göra det varannan dag till att börja med, de övriga dagarna får man komma på något annat att sysselsätta kroppen med. Beach 2012 here we goooo.. Nä, bra att komma i form men beachen får vi se hur det går med. Älskling ska också börja aktivera sig och han hade den smarta idén att vi ska försöka träna tillsammans! Jag är riktigt pepp på den planen, känner mig på något sätt fånig när jag tränar själv? Iaf yogan så vill jag helst vara ensam hemma när jag utövar den. Fast imorgon ska Joel vara med så det kommer bli skoj. ^^ Körde typ tio minuter lite tidigare, men klockan tre på morgonen kanske inte är bästa tiden för ett träningspass. Ajja, friskare, snyggare kroppar hoppas vi på i framtiden. :)

Sluta röka går bra. Har rökt typ en och en halv cigg de senaste tre dagarna så framåt går det. Ska bli så skönt att slippa skiten, för en gångs skull. Wiiiie. ^^

Nu ska Cissin sörpla te och läsa lite Harry Potter. <3

Sjukhusbesöket gick bra, det mesta hade kommit ut och inget medicinskt behövdes göras då resten kommer lösa sig av sig självt. Känns bra, även om det suger. Ajja, som älsklingen säger så ger det oss lite mer tid att förbereda oss och allt annat, så får försöka se det positiva som kan komma från det här helvetet även om det är svårt. Framåt, framåt. Här kan vi ju inte stanna!

Grät när jag kom hem, lyckades på något magiskt sätt hålla mig hela bilresan med mamma. Sjävkontroll ftw. Sen började jag gapskratta åt en auto-correct post på fb, medans jag fortfarande grät. Upp och ner i humöret men det är stadigt lättare, även om det går med väldigt små steg.

Nu ett avsnitt Hoarders och Sedan starta dagen.

Kan inte påstå att jag är nämnvärt mindre ledsen men det börjar vara lite lätrare att leva. Tårarna höll sig borta hela dagen och känslan av att vara förlorad utan mål, mening och ork börjar sakta klinga av. Tappade verkligen allt förra veckan, hela min framtidsplan verkade gå i bitar och jag visste inte vad jag skulle hålla mig fast vid. Alla planer som kommit upp på schemat revs ner igen och plötsligt var framtiden obarmhärtigt tom och skrämmande. Men det är lite lättare ändå, på något sätt. Viljan att göra saker är tillbaka, ska sätta igång med yogan igen (blev inget idag men kommer ju en dag imorgon också!), sluta röka en gång för alla och allmänt försöka ta mig i kragen.

Det som nästan är skönast är att jag känner noll intresse av att dricka, trots att inget hindrar mig. Det har länge varit det första jag tagit till när jag känt att jag inte orkat men den här veckan med gråt, sorg och smärta har på något sätt känts bättre än någon ångestfylla någonsin gjort. Än är det inte över förstås, känner ingen egentlig ork men jävlaranamman börjar sippra tillbaka så smått.

Vill att det ska bli torsdag nu, nu, nu så jag kan få klartecken från läkaren. Var velig om jag skulle fara eller inte när jag pratade med dom i måndags men även om det inte är supernödvändigt så känns det alltid tusen gånger bättre att faktiskt veta att allt är som det ska än att bara anta det.

Imorgon inleds dagen med tur till arbetsförmedligen och sedan soc. Skulle egentligen ha gjort det i måndags, och när så inte skedde skulle det bli idag, men har som bara inte blivit av. Sov bort hela den här dagen men ska vända allt rätt imorgon då jag måste upp för att fara till stan.

Efter det tråket är bortklarat blir det eventuellt Solbacken och storhandling om det trillat in några pengar, och på kvällen blir det födelsedagsbio för älsklingen och mig, Sherlock Holmes närmare bestämt. Ett lite mer ordentligt födelsedagsfirande för mitt hjärta, i måndags blev det gomat och efterätt men inte så mycket mer så vi fortsätter firandet imorgon. :)

I övrigt så blev jag i måndags uppringd av Utsikten (som numer heter något helt annat men jag minns inte vad det var) och fick förfrågan om jag fortfarande var intresserad efter över ett års väntetid. Bästa nyheten på länge! Hade tappat allt hopp om att mitt könummer någonsin skulle komma upp men jodå, till slut så. :D Känns så sjukt bra att få komma med i det projektet till slut, känns så mycket enklare och humanare på något sätt än att gå på af. Det är ju till för oss som har det lite svårare med vardagen och jag ser verkligen fram emot första mötet. :)

Jag har även planer på att börja tvätta håret med ricinolja. Så det så. Har läst om det så många gånger och hört hur bra det ska vara att jag helt enkelt måste pröva. Inte precis som att mitt hår kan må sämre av det, det är risigt nog som det är efter senaste blekningen. Usch, får ångest så fort jag tar i det. Fick ju en jättebra inpackning av Joel i julklapp som hjälpt något fantastiskt mycket så tänker att köra med både den och oljan borde ju funka toppenbra på mitt sargade hårsvall. :) Är faktiskt riktigt peppad på att börja och se hur resultatet blir!

Tror jag ska lägga ner det här med internet, tv och alla sorters sociala kontakter. Vill bara kräkas alla lyckliga människor i ansiktet.

Tycker inte om att vara bitter, inte egentligen, men just nu är det en skön omväxling från gråten. Är så trött, ända in i själen, och jag vill inte ha något med världen att göra. Men det funkar ju inte i längden. Har lovat bort mig till Annika ett tag på fredag iaf, och imorgon kommer Ikaros hem så då kan jag inte bara ligga här hur mycket jag än vill. Vill bara att torsdag ska komma och försvinna så det här är överstökat, jag vill bara få gå vidare.

Nu ska jag mota upp kroppen i sittande ställning och försöka göra någonting.

/Bitterfittan

Just nu suger livet. Orkar inte skriva om det, konstaterar det bara så är det gjort.

Immortals rullar på tv:n men har inte visat den särskilt mycket uppmärksamhet, orkar inte koncentrera mig på den. Joel har somnat om till slut och här ligger jag och vill ingenting göra. Häpp. Är rätt sugen på WoW men är så sjukt trött. Blir nog att starta upp det ändå på en stund, så fort jag orkar sätta mig upp. Wohoooo....

Tur man har världens finaste karl iaf som far iväg och köper ett game card till en när man är nere. Förstår inte hur han pallar göra saker, själv känner jag mig som ett jävla kolli. Ligger på golvet och mest bara är. Alla skratt känns lite tomma, alla leenden lite skeva. Men vi har varandra och det tackar jag min lyckliga stjärna för. Vet inte vad jag skulle göra utan Joel just nu. Eller annars heller för den delen.

Nu har visst katterna blivit galna och galoperar fram och tillbaka över min sovande karl. Magiskt att han inte vaknar av det. Ajja, ska försöka se klart filmen och sen spela om jag inte lyckas somna.

Tagit mig genom natten utan större problem. Blivit film och lite läsning, och apelsiiiiner. Är tröööött och vet inte hur jag ska ta mig genom denna dag men det är bara att kämpa på. Vill man ha ordning på dygnet är det bara att bita ihop. Känner inte riktigt att det är värt att mitt psykiska mående ska kolapsa på grund av att jag sover konstigt, speciellt inte när jag mår så bra som jag gör nu, egentligen.

Det är mycket stress och oro gällande en del saker just nu. Boendesituation och att lösa allt med syrran känns störst och jobbigast eftersom det är lite utanför min kontroll, jag kan inte tvinga henne att lösa det direkt utan måste lita på att hon tar itu med det och jobbar mot en lösning. Det tror jag att hon gör också, det handlar inte om det egentligen, jag litar på henne. Det är väl bara mitt lite lätta kontrollbehov som skriker åt mig, plus att osäkerhet inte direkt är något jag frodas i. Jag vill bara få allt löst så jag kan andas ut och känna att jo fan, det här är verkligen mitt hem. Inte så att jag tror att Joel kommer få en knäpp och hävda sin enväldiga makt över lägenheten direkt men det skulle bara vara skönt att äntligen få in sista spiken så att säga.

Utöver det är det osäkerhet gällande vad som kommer hända jobb- och pengamässigt fram till i slutet av sommaren. Vet inte hur allt ska ordna sig och är rädd för att tiden bara ska rinna iväg och sen sitter vi där i sjön. Det är förstås en extremt, försvinnande liten risk att det ska bli så men alla eventualiteter måste gås igenom i mitt huvud och där föräras sin beskärda del av oro och ångest. Jag vet att allt löser sig men måste ändå oroa mig över möjligheten att det kanske inte gör det, hur otroligt det än är. Dumma, dumma hjärna. Allt som oftat önskar jag innerligt att jag bara kunde stänga av oron och låta effektiviteten ta över ett tag då dom inte jobbar bra tillsammans. Alls. Ajja, är bara att fortsätta arbeta runt det och lyssna noga efter logikens röst i huvudet, hur svag den än är vid tillfällen.

Ska ta och fokusera på Shrek 2 en stund i väntan på att babe vaknar vid tio och därefter starta dagen ordentligt! Var bara tvungen att ventilera lite.

Dumma, dumma dag... Deppigheten sipprar genom sömmarna och infekterar min tillvaro. Blä! Ångesten pockar i magtrakten men det är egentligen inte så farligt, mest apati och orklöshet. Inte lust att göra något förutom att stirra upp i taket. Usch, usch, uuusch!

Näe, ska försöka koncentrera mig på Once upon a time. Huff.