Mitt liv i korta drag

Så är det nästan nytt år, igen, och 2012 har varit det mest händelserika någonsin samtidigt som jag inte gjort särskilt mycket alls större delen av tiden.

Tillbringade ett drygt halvår på en arbetsplats för första gången, något som gick mycket bättre än förväntat även om det bara var deltid.

Var gravid i princip hela året, borträknat februari och december. Stödstrumpor och salamilår, som jag så vackert sammanfattade det för min syster.

Tog mig i kragen och fick igång någon slags rutin på att hålla ordning i hemmet, något som fick ta en paus här i början på månaden men som så smått börjar komma igång igen.

Upptäckte en ny hobby och köpte uppåt hundra nagellack.

Firade ett år med min älskade Joel.

Köpte för första gången på tio år ett nytt Pokémonspel som nu ligger och väntar tålmodigt på att spelas klart. I sinom tid.

Fick uppleva hur det känns att inte kunna klippa sina egna tånaglar utan att hålla andan och löjliga mängder frustande, pustande och stånkande.

Sov fruktansvärt lite.

Upptäckte reddit. Osäker på om det var en bra eller dålig grej.

Inredde ett babyrum tillsammans med hjärtat.

Fick äran att bli mamma åt den vackraste lilla varelsen den här världen någonsin skådat. Livet är helt klart förändrat, men bara till det bättre.

Nej, nu knorrar lillskorven något fruktansvärt. Ska mata honom och sen invänta att Joel kommer hem från jobbet! Och be en stilla bön om att vi inte blir sjuka, fick nyss reda på att polaren som var förbi här igår vaknade magsjuk idag.. Ångest!

Dagarna fortsätter att gå även om vi inte alltid hänger med. Sömnbrist, konstiga sovtider och rätt likadana dagar gör att allting som flyter ihop med sig självt. Klagar inte egentligen, har bara extremt svårt att hålla isär dagarna och veta vilken dag vi gjorde vad. Något som hände för en vecka sen kunde lika gärna hänt för en dag eller en månad sen typ. Oh well, det reder nog ut sig det med med tiden!

I övrigt är allt riktigt bra. Vi börjar lära känna lilleman bättre och bättre vilket underlättar att ta hand om honom en hel del. Inte för att han är ett knepigt spädbarn, han är löjligt lätt att ha och göra med 99% av tiden, men att veta hur han funkar minskar gråtperioderna ännu lite mer. Nog för att det är J som råkat ut för de kinkigaste stunderna hittills men det jämnar nog ut sig med tiden.

Just nu sover då både far och son här på soffan och jag småtittar på tv och ska snart ta fram bröstpumpen. Gud vad glad jag kommer vara när det här är över, är ett sånt förbannat trassel med pump och flaskor och amningsnappar och ersättning och blaha.. Hoppas den senaste kuren med medicin som jag fick i förrgår sätter punkt för det här strulet en gång för alla så jag kan amma som vanligt igen. Är spyless på det här nu, känns som om jag inte gör något annat än pumpar, diskar flaskor och sen pumpar igen. Utan J skulle jag ha gett upp amningen redan när problemen började för två veckor sen men han har varit så underbar och verkligen peppat mig att fortsätta trots allt och nu när det är bättre så är jag sjukt glad att jag inte gav upp när jag ville. Är absolut inget fel med ersättning men personligen så känns det bättre att amma. Nu ska jag bara bli helt frisk så kan vi lägga allt det här bakom oss!

Dags att väcka J från hans tupplur och hitta på någon middag. Och pumpa ja. Så var det.

Här har det inte hänt mycket i min frånvaro konstigt nog. Får jag ju se till att fixa!

Runt kvart över fem på eftermiddagen samma dag som jag sist skrev och klagade om att ingenting hände gick vattnet till slut. Ringde smått panikslagen hem Joel från jobbet, virrade runt här hemma fram tills halv tio ungefär och sen bar det av i taxi upp till sjukhuset. För att göra en rätt kort historia ännu kortare så föddes världens vackraste lilleman 10.45 på söndagen den 2 december. Mer perfekt unge får man minsann leta efter. 54cm lång hann han bli och han vägde 4460g, precis så mycket monsterbebis som jag var orolig för men förlossningen gick så fort och lätt så oron var helt obefogad. :) Fast nästa gång vill jag nog att epiduralen ska hinna ta innan ungen är ute, tror det skulle vara hjälpsamt. :P

Vi blev kvar på BB tills på eftermiddagen den tredje och sen dess har saker rullat på. Han gick ner en del dom första dagarna men nu när han är snart tre veckor väger han gott och väl fem kilo och i måndags var han 57cm så det går åt rätt håll, och fort går det! :) Helt sjukt att det redan gått tre veckor, har inte hängt med alls känns det som.

Med mig har det väl varit lite sämre dock, den senaste veckan har jag lyckats dra på mig svamp som gått upp i mina mjölkgångar (aj, tänk taggtråd och flytande glass som strålar genom brösten), mjölkstockning i båda brösten och en bröstinfektion. Yaaay... Går nu på antibiotika mot infektionen och stockningen samt en annan medicin mot svampen. Usch, usch, usch. Det värsta är tack och lov över, ingen mer frossa och feber och taggtrådskänslan börjar sakta gå över, nu väntar jag mest bara på att resten av mjölkstockningen ska lösa upp sig (fick loss en av de större knölarna för ett par timmar sen) och att mina bröstvårtor ska få ordentligt med hud igen. Har aldrig reflekterat över det tidigare men ett så litet område som bröstvårtorna kan verkligen sabba hela tillvaron för en. Innan igår kunde jag inte hålla i lilleman på några dagar och det var väl nästan värst, att inte kunna göra någonting för att hjälpa min son och min pojkvän. Älskade Joel har varit fantastisk och skött allting som haft med hemmet och bebis att göra, utan honom hade den här veckan totalt tagit knäcken på mig. Nej, nu vill jag bara bli bättre och glömma bort att det här helvetet någonsin hänt!

Ska stöka på lite i väntan på att bebis vill äta på nån timme. :) God jul!

Ännu en dag över tiden och ingenting händer... Börjar vara sjukt leds på det här, vill bara få det här överstökat nu. Om ingenting händer i veckan så har vi ett möte med en läkare nästa lördag för att planera igångsättning, vilket jag verkligen, verkligen inte vill men till slut finns det väl ingen annan utväg. Kom igen nu lilleman, lite samarbetsvillig får du lov att vara!

I övrigt händer inte mycket. Jag vankar runt här hemma i någon slags semidvala och bara väntar på att något, vad som helst, ska hända och Joel gör väl i princip samma sak men han jobbar ju också. Idag är ju faktiskt vårt ursprungliga datum för BF så vem vet, kanske var han bara stor i början och det är därför han inte kommit än. Ajja, håller som vanligt tummarna för att något händer under dagen. Förr eller senare...

För övrigt så undviker jag min telefon rätt idoget för närvarande. Man blir lite småless att hela tiden bli frågad om nåt händer, om man fått någon unge än, om man har några sammandragningar, hur det går och är man verkligen riktigt säker på att man inte tryckt ut en unge utan att märka det?! Ja, jag är säker. Fullkomligt. Är drygt nog att gå runt stor som en planet som bara tycks bli större utan att hela tiden bli stressad över att andra människor är otåliga. Som om jag inte är det? Som om vi skulle råka glömma berätta för folk att oj då, vi blev föräldrar förra veckan. Det är en alien med tre huvuden! Jojomensan. Och ja, jag är övertygad om att det är en pojke och nej det är jag verkligen inte besviken över även om andra verkar vara det. Det är ju toppen att folk har preferenser när det gäller könet på ett barn som inte är deras, underbart, men jag och Joel är riktigt glada över vår pajk. Och om det visar sig vara en flicka så då blir det självklart en hel del mental omställning men inte fan blir vi mindre överlyckliga för det, men om så blir fallet så ser jag fram emot att få höra "jag sa ju det" i evigheters evighet. För sånt är inte alls störande.

För att avsluta så är det inget personligt att jag inte svarar på varken samtal eller sms. Jag är trött och leds, utan något större tålamod och börjar vara riktigt otrevlig. Så, för min egen psykiska hälsas skull samt för mina vänskaps- och familjerelationer så kommer jag förmodligen fortsätta ignorera telefonen tills det här är överstökat. Som sagt, inget personligt, men jag kommer förmodligen bita huvudet av nästa person som frågar om det inte är dags för mig att få ut den där ungen nu, eller ge mig "råd" om hur jag ska få saker att sätta igång. Tack, men nej tack, vi hörs när risken för att jag stryper er över telefonnätet är över!

(just to clarify: jag vill inte vara en subba men jag tycker inte heller om hur otrevlig jag är för tillfället, jag är snäsig och bitchig och passivt aggressiv vilket ger mig sjukt dåligt samvete i efterhand och jag orkar bara inte med hela den härvan när jag redan är så frustrerad som jag är. Jag fattar att ingen menar något illa och att folk bara är glada för vår skull men jag får x mängd såna samtal om dagen och jag orkar helt enkelt inte. Sorry.)