40+6...
Ännu en dag över tiden och ingenting händer... Börjar vara sjukt leds på det här, vill bara få det här överstökat nu. Om ingenting händer i veckan så har vi ett möte med en läkare nästa lördag för att planera igångsättning, vilket jag verkligen, verkligen inte vill men till slut finns det väl ingen annan utväg. Kom igen nu lilleman, lite samarbetsvillig får du lov att vara!
I övrigt händer inte mycket. Jag vankar runt här hemma i någon slags semidvala och bara väntar på att något, vad som helst, ska hända och Joel gör väl i princip samma sak men han jobbar ju också. Idag är ju faktiskt vårt ursprungliga datum för BF så vem vet, kanske var han bara stor i början och det är därför han inte kommit än. Ajja, håller som vanligt tummarna för att något händer under dagen. Förr eller senare...
För övrigt så undviker jag min telefon rätt idoget för närvarande. Man blir lite småless att hela tiden bli frågad om nåt händer, om man fått någon unge än, om man har några sammandragningar, hur det går och är man verkligen riktigt säker på att man inte tryckt ut en unge utan att märka det?! Ja, jag är säker. Fullkomligt. Är drygt nog att gå runt stor som en planet som bara tycks bli större utan att hela tiden bli stressad över att andra människor är otåliga. Som om jag inte är det? Som om vi skulle råka glömma berätta för folk att oj då, vi blev föräldrar förra veckan. Det är en alien med tre huvuden! Jojomensan. Och ja, jag är övertygad om att det är en pojke och nej det är jag verkligen inte besviken över även om andra verkar vara det. Det är ju toppen att folk har preferenser när det gäller könet på ett barn som inte är deras, underbart, men jag och Joel är riktigt glada över vår pajk. Och om det visar sig vara en flicka så då blir det självklart en hel del mental omställning men inte fan blir vi mindre överlyckliga för det, men om så blir fallet så ser jag fram emot att få höra "jag sa ju det" i evigheters evighet. För sånt är inte alls störande.
För att avsluta så är det inget personligt att jag inte svarar på varken samtal eller sms. Jag är trött och leds, utan något större tålamod och börjar vara riktigt otrevlig. Så, för min egen psykiska hälsas skull samt för mina vänskaps- och familjerelationer så kommer jag förmodligen fortsätta ignorera telefonen tills det här är överstökat. Som sagt, inget personligt, men jag kommer förmodligen bita huvudet av nästa person som frågar om det inte är dags för mig att få ut den där ungen nu, eller ge mig "råd" om hur jag ska få saker att sätta igång. Tack, men nej tack, vi hörs när risken för att jag stryper er över telefonnätet är över!
(just to clarify: jag vill inte vara en subba men jag tycker inte heller om hur otrevlig jag är för tillfället, jag är snäsig och bitchig och passivt aggressiv vilket ger mig sjukt dåligt samvete i efterhand och jag orkar bara inte med hela den härvan när jag redan är så frustrerad som jag är. Jag fattar att ingen menar något illa och att folk bara är glada för vår skull men jag får x mängd såna samtal om dagen och jag orkar helt enkelt inte. Sorry.)
