Mitt liv i korta drag

Mina kroppsliga besattheter skiftade lite från dag till dag. Jag minns tydligt två-tre dagar när jag var övertygad om att mina naglar höll på att lossna från nagelbäddarna, en annan dag var jag övertygad om att mitt hjärta blivit förstorat, en tredje att jag (som jag fått för mig många gånger förr) att jag hade en hjärntumör. Den rationella delen av mig höll mig så pass nere på jorden att jag inte flippade totalt, jag visste hela tiden på något plan att det bara var inbillning. Förmodligen. Vissa stunder är det fortfarande väldigt svårt att slå bort hjärnspökena men jag vet, innerst inne, att det inte är något fel på mig fysiskt.

Efter ungefär två och en halv vecka på avdelningen blev det dags för mig att bli utskriven. Samma kväll for jag in på akuten igen då jag mådde så fruktansvärt dåligt fysiskt, tryck över bröstet, svimningsanfall, blodtrycksfall, hela rubbet. Läkaren jag fick träffa hittade inget fysiskt fel på mig och efter ytterligare två EKG:n skickade dom hem mig igen. Jag sov hemma en natt och nästa dag hade vi ett möte med socialen som bara ville prata med oss om hur situationen var egentligen och jag kan väl inte säga att det var ett särskilt trevligt möte. Finns inte mycket mer att säga om det. På vägen hem därifrån stannade vi till på Coop och Joel sprang in för att köpa ersättning till Elias och när vi väl var på väg hem igen fick jag återigen en så kraftig panikattack att jag inte visste hur jag skulle kunna fortsätta existera. Under hela den här tiden hade jag en inbiten och stark rädsla för att att jag var fast i det där stadiet för alltid, att jag aldrig skulle bli bättre.

Återigen blev det upp på akuten, första gången på dagtid. Jag fick träffa sköterskan som ringde psykjouren och jag fick gå bort till psyket för att träffa en läkare. Fysiskt mådde jag piss, det kändes hela tiden som att varje steg förde mig ett snäpp närmre medvetslöshet så jag tog ideligen pauser för att inte kolapsa i kulverten. Jag blev visad till ett litet rum där jag fick sitta ett tag och vänta på att dom skulle komma och prata med mig. Det tog kanske bara en kvart men det kändes som flera timmar, jag bara skakade och grät. Efter samtalet fick jag en till sobril för att ta bort udden av paniken, mamma körde hem mig så jag återigen fick packa ihop mina saker och sen tillbaka till avdelningen för att bli inskriven igen.

Den här gången fanns inget ledigt tomt rum så jag fick dela rum med två andra kvinnor. Kan inte säga att jag njöt av det, jag satt mest på min säng i mörkret med hörlurar och netflix och virkade vidare. När jag varit där någon dag skulle jag hem för att äta middag men innan vi ens tagit oss till Viktoriabron så bönföll jag mamma att köra tillbaka mig igen. Väl där bröt jag totalt. Det hade varit meningen att jag skulle äta middag hemma så jag hade skippat maten på avdelningen och när jag bad en av sköterskorna om ett par smörgåsar efter att hon gett mig en sobril så sa hon att jag var tvungen att vänta tills kvällsfikat tre timmar senare och gick. Kvar stod jag gråtande i korridoren och visste inte vars jag skulle ta vägen då det inte fanns någonstans för mig att komma iväg ensam och som en räddande ängel kom en av skötarna och pratade med mig och gav mig ett par mackor så jag i alla fall skulle få nåt i mig. Personalen var det verkligen upp och ner med, många märktes det tydligt på att dom inte hade någon lust alls att vara där och definitivt inte att hjälpa någon men några guldkorn fanns det som man verkligen kände brydde sig om en och inte bara tyckte att man var till besvär.

Ringde gråtandes till Joel och bad om ursäkt för att jag inte kom medans jag lyckades peta i mig en av mackorna och ett glas mjölk och att prata med honom en stund var som balsam för själen. Jag mådde inte bra men jag var så pass lugn att jag kunde återvända till rummet och gömma mig i min säng igen.

Jag vet inte om det var den natten eller natten efter som jag vaknade, som många gånger tidigare, och inte kunde somna om på en stund. Jag tittade upp mot väggen och såg en sån där långbent spindel fast den rörde sig inte som den borde, den hade fyrkantiga klossar till fötter och rörelserna var ryckiga men följde ett fast mönster. Den kröp upp mot taket och försvann i skuggorna där uppa och jag var livrädd, både för att stänga ögonen och för att fortsätta titta upp mot taket ifall den dök upp igen.

Det var den enda gången jag halucinerade och jag berättade det aldrig för någon, inte förrän nu.

Jag vet inte exakt hur länge jag låg inne, det kändes som ett år men samtidigt som en sekund. De tio dagarna som jag fick anafranilinjektioner kändes dock som om dom pågick i evighet.

Den tredje dagen var det tanken att jag skulle byta över till dropp, och det provade vi också, men den psykiska påfrestningen av att ha ett plaströr i armen i flera timmar kombinerat med min paranoia gjorde att jag inte klarade av det. Injektionerna gjorde bara mer och mer ont, vet inte om det var fem eller sex dagar som jag fick två sprutor, en på varje sida, då medicinmängden var för stor för bara en injektion. Det måste vara två månader sen nu men jag har fortfarande ont i höfterna på injektionsställena.

Joel och Elias kom och hälsade på mig en gång, annars försökte jag vara hemma så mycket som möjligt. Ibland blev det en eftermiddag, ibland en halvtimme, ibland inget alls på två-tre dagar. Även Annika kom och hälsade på mig och det upppskattade jag mer än jag kan säga, det fick mig på något sätt att inte känna mig fullt lika galen och lite mer förankrad i verkligheten. Annars hade jag inte kontakt med många, mamma körde mig när jag behövde skjuts men utöver det ingenting. Min syster var barnvakt en kväll då jag inte sett Elias på tre dagar och ordnade så vi kunde videochatta och det var nog nästan den underbaraste och plågsammaste stunden under hela vistelsen. Jag ville så gärna bara vara med honom, ta hand om honom och vara en bra mamma, samtidigt som jag visste att jag inte kunde i det skicket jag var i. Jag hade mer eller mindre konstant telefonkontakt med Joel och de stunderna vi pratade fick mig att må lite bättre för stunden. Saknaden var fruktansvärd och skuldkänslorna över att jag inte var hemma med dom gjorde att jag på något skevt sätt inte lät mig själv ta tid att bli bättre utan jag kände konstant stress om att jag var tvungen att bli frisk NU. Det var inga yttre faktorer som stressade mig utan bara jag och mitt huvud, som så många andra gånger.

Om dagarna höll jag mig på rummet med persiennerna nerdragna och taklampan släckt. Joel hade fixat så jag kunde använda Netflix i iPaden så i princip det enda jag gjorde var att sitta i mörkret med en serie igång och virkade för att ha något att fokusera på. Synstörningarna var mycket mer påtagliga när ljuset var tänt så därför lämnade jag inte rummet om jag inte var tvungen. Lysrören inne på toaletterna var värst, dom fick världen att se ut som något ur en skräckfilm.

Jag åt med de andra patienterna i matsalen men svarade inte på tilltal från någon av dom och petade i mig det jag förmådde av maten så snabbt som möjligt så jag kunde få komma tillbaka till mitt rum igen. Duschade gjorde jag hemma, jag prövade en gång på avdelningen men det var rena skräckupplevelsen med lysrören och de grå väggarna.

När jag varit där i lite över en vecka fick jag sobril för första gången en stund efter min injektion och just innan jag somnade så skrattade jag faktiskt åt något jag tittade på. De följande kanske två veckorna fick jag sobril morgon, lunch och kväll, sedan bara morgon och kväll och mot slutet bara vid behov. De gav mig lite mer lugn att slappna av när jag var hemma och jag försökte tajma när jag for hem om dagarna lagom till att 14-medicinen gav verkan.

Jag försökte vara hemma mer och mer och i längre perioder men det var svårt och så fort Elias blev ledsen gick jag nästan sönder igen. Jag mådde fruktansvärt dåligt fysiskt också, konstant tryck över bröstet, hjärtklappning, väldigt kraftiga blodtrycksfall och ingen ork över huvud taget. I ett par dagar kunde jag inte stå upp nästan utan att jag blev svimfärdig så personalen tog in mat på rummet åt mig, jag hade även några svimningsanfall, både på avdelningen och hemma. Allt symptomatiskt med panikångest och mitt generella ångestsyndrom som det så fint kallas. Det togs prover i omgångar och jag gjorde sammanlagt fem EKG:n. Inget fel på sköldkörteln, ingen blodbrist, ingen brist alls egentligen. Bara ångest var den allmänna åsikten och trots att jag kämpat väldigt mycket för att verkligen få dom att förstå att det var något fel på mg så började jag tro på dom till slut. Huvudet kan spöka mycket för en när det vill. 

Det stora brytet kom som en blixt från klar himmel. Jag låg i sängen och försökte sova och upptäckte att jag kunde känna min huvudvärk pulsera ner i en av tänderna i överkäken och sen fick jag den starkaste panikattacken jag någonsin upplevt. Jag tappade känseln i kroppen, fick synstörningar, svårt att andas och fullfjädrad panik som jag inte kunde förklara vars den kom ifrån. Joel försökte lugna ner mig men inget direkt fungerade så vi klädde på oss och ungen och gick ut i vintermörkret för att se om lite frisk luft kunde hjälpa. När vi gått i kanske två minuter var paniken så stark att jag inte visste vars jag skulle ta vägen och jag sa att vi var tvungna att gå hem till min mamma. På vägen dit krampade mina magmuskler ihop så mycket att jag kräktes.

När vi kommit hem till mina föräldrar återvände Joel hem och jag fortsatte bara må sämre och sämre. Till slut bönföll jag mamma om att köra upp mig på akuten. Väl där lugnade jag ner mig lite men det kändes fortfarande som om jag höll på att dö, sköterskan var väldigt snäll och kollade blodtryck, syresättning och allt sånt innan hon kallade på jourläkaren från psyk. När han väl kom konstaterade han att jag nog behövde sova, gav mig propavan samt recept på detta och lergigan och skickade hem mig igen.

Jag tog inte tabletterna efter det då ångesten gjorde mig så fruktansvärt paranoid att jag var övertygad om att jag skulle dö om jag tog dom. Panikattackerna fortsatte och jag sov i nästan en vecka hemma hos mina föräldrar då jag gick i bitar så fort Elias började gråta. Hela tiden pumpade jag ur mjölk som jag tog med hem.

Så kom min moster på besök och jag kände mig inte bekväm med att fortsätta sova hos mamma och från måndag till fredag lyckades jag sova hemma utan att helt gå sönder. På torsdagen den veckan hade jag också ett möte på KKBC för att få en samtalskontakt och träffa en läkare som skrev ut fluoxetine åt mig då det funkat tidigare. På fredagskvällen blev det dock panik igen. Återigen en sväng upp på akuten där jag fick träffa samma läkare som jag träffat på KKBC och hon tyckte att jag skulle tillbringa natten på sjukhuset då jag sovit dåligt rätt länge. Fick en imovane och somnade rätt fort. De följande två nätterna sov jag också på avdelningen för att hämta igen lite sömn. På tisdagen, innan jag började på medicinerna, den veckan ammade jag Elias för sista gången. Han var då 7 veckor.

Det började redan vid förlossningen, jag har äntligen lyckats (vågat?) erkänna det för mig själv. Jag fann hela upplevelsen fruktansvärt traumatisk och hemsk, smärtan skrämde fullständigt vettet ur mig och allt jag ville var att vrida tillbaka tiden och inte gå igenom det, hemskt som det låter. När jag tänker tillbaka på det så minns jag ingenting positivt, inte ens när dom la Elias på mitt bröst första gången. Jag ville bara att Joel skulle ta honom, och första chansen jag fick så bad jag honom göra det. Jag minns inte mycket av det första dygnen när vi var på BB, utöver att jag hade fruktansvärt ont och att jag bara ville få vara ifred. Jag ammade Elias, med svårighet då det gjorde ont det också, och varje chans jag fick så lämnade jag över ansvaret på Joel. Tror det var tredje dagen som jag faktiskt bytte blöja på Elias för första gången.

Väl hemma trodde jag det skulle bli bättre, jag trodde att den där intensiva kärleken som alla mammor jag känner pratat om skulle komma och att allt skulle bli bra. Första gången jag var ensam med Elias, kanske fyra-fem dagar efter förlossningen, ringde jag min syster mitt uppe i en smärre panikattack för att jag var så rädd för att Elias skulle vakna, för att jag inte visste vad jag skulle göra i så fall. Joel var bara borta en timme, på Coop med min mamma och köpte mat, men det kändes som en smärre evighet. Skammen bränner fortfarande när jag tänker på det men jag accepterar mer och mer att det inte går att göra något åt i efterhand. Jag fortsatte amma, nu med amningsnapp då det gjorde så ont att jag grät okontrollerbart annars.

Utåt låtsades jag nog att det mesta var bra, jag grät mycket den första veckan men det är ju normalt, baby blues som det kallas. När amningsproblemen startade på riktigt, när lilleman var runt 2 veckor, så blev allting mycket sämre väldigt fort. Jag låg mest i sängen och grät och kved för att jag hade så fruktansvärt ont, i nästan tre veckor hade jag en svampinfektion i mjölkgångarna, mjölkstockning och en elak bröstinfektion samtidigt. Jag pumpade med en manuell pump var tredje timme och hela min tillvaro snurrade runt ångesten att snart måste jag pumpa igen, snart kommer det göra ännu mer ont igen. Joel hade mest hand om Elias och jag var ett gråtande, skrikande nervvrak. När jag fått en antibiotikakur och två kurer mot svampen hade min mjölkproduktion tagit ordentligt med stryk och den räckte inte längre till att Elias skulle klara sig enbart på det utan det blev hela tiden mer och mer ersättning och jag kände mig mer och mer som ett misslyckande som inte ens kunde förse mitt barn med mat.

Livet gick vidare, Joel jobbade och jag var ensam med Elias om dagarna. Om nätterna satt jag uppe och grät med mitt barn i famnen utan att riktigt veta varför, och jag kunde inte hejda panikgråten som hela tiden kom över mig. Fortfarande intalade jag mig att det var normalt, bara den där baby bluesen som nästan alla drabbas av.

Jag kunde nog inte ha haft mer fel.