Del 5
Mina kroppsliga besattheter skiftade lite från dag till dag. Jag minns tydligt två-tre dagar när jag var övertygad om att mina naglar höll på att lossna från nagelbäddarna, en annan dag var jag övertygad om att mitt hjärta blivit förstorat, en tredje att jag (som jag fått för mig många gånger förr) att jag hade en hjärntumör. Den rationella delen av mig höll mig så pass nere på jorden att jag inte flippade totalt, jag visste hela tiden på något plan att det bara var inbillning. Förmodligen. Vissa stunder är det fortfarande väldigt svårt att slå bort hjärnspökena men jag vet, innerst inne, att det inte är något fel på mig fysiskt.
Efter ungefär två och en halv vecka på avdelningen blev det dags för mig att bli utskriven. Samma kväll for jag in på akuten igen då jag mådde så fruktansvärt dåligt fysiskt, tryck över bröstet, svimningsanfall, blodtrycksfall, hela rubbet. Läkaren jag fick träffa hittade inget fysiskt fel på mig och efter ytterligare två EKG:n skickade dom hem mig igen. Jag sov hemma en natt och nästa dag hade vi ett möte med socialen som bara ville prata med oss om hur situationen var egentligen och jag kan väl inte säga att det var ett särskilt trevligt möte. Finns inte mycket mer att säga om det. På vägen hem därifrån stannade vi till på Coop och Joel sprang in för att köpa ersättning till Elias och när vi väl var på väg hem igen fick jag återigen en så kraftig panikattack att jag inte visste hur jag skulle kunna fortsätta existera. Under hela den här tiden hade jag en inbiten och stark rädsla för att att jag var fast i det där stadiet för alltid, att jag aldrig skulle bli bättre.
Återigen blev det upp på akuten, första gången på dagtid. Jag fick träffa sköterskan som ringde psykjouren och jag fick gå bort till psyket för att träffa en läkare. Fysiskt mådde jag piss, det kändes hela tiden som att varje steg förde mig ett snäpp närmre medvetslöshet så jag tog ideligen pauser för att inte kolapsa i kulverten. Jag blev visad till ett litet rum där jag fick sitta ett tag och vänta på att dom skulle komma och prata med mig. Det tog kanske bara en kvart men det kändes som flera timmar, jag bara skakade och grät. Efter samtalet fick jag en till sobril för att ta bort udden av paniken, mamma körde hem mig så jag återigen fick packa ihop mina saker och sen tillbaka till avdelningen för att bli inskriven igen.
Den här gången fanns inget ledigt tomt rum så jag fick dela rum med två andra kvinnor. Kan inte säga att jag njöt av det, jag satt mest på min säng i mörkret med hörlurar och netflix och virkade vidare. När jag varit där någon dag skulle jag hem för att äta middag men innan vi ens tagit oss till Viktoriabron så bönföll jag mamma att köra tillbaka mig igen. Väl där bröt jag totalt. Det hade varit meningen att jag skulle äta middag hemma så jag hade skippat maten på avdelningen och när jag bad en av sköterskorna om ett par smörgåsar efter att hon gett mig en sobril så sa hon att jag var tvungen att vänta tills kvällsfikat tre timmar senare och gick. Kvar stod jag gråtande i korridoren och visste inte vars jag skulle ta vägen då det inte fanns någonstans för mig att komma iväg ensam och som en räddande ängel kom en av skötarna och pratade med mig och gav mig ett par mackor så jag i alla fall skulle få nåt i mig. Personalen var det verkligen upp och ner med, många märktes det tydligt på att dom inte hade någon lust alls att vara där och definitivt inte att hjälpa någon men några guldkorn fanns det som man verkligen kände brydde sig om en och inte bara tyckte att man var till besvär.
Ringde gråtandes till Joel och bad om ursäkt för att jag inte kom medans jag lyckades peta i mig en av mackorna och ett glas mjölk och att prata med honom en stund var som balsam för själen. Jag mådde inte bra men jag var så pass lugn att jag kunde återvända till rummet och gömma mig i min säng igen.
Jag vet inte om det var den natten eller natten efter som jag vaknade, som många gånger tidigare, och inte kunde somna om på en stund. Jag tittade upp mot väggen och såg en sån där långbent spindel fast den rörde sig inte som den borde, den hade fyrkantiga klossar till fötter och rörelserna var ryckiga men följde ett fast mönster. Den kröp upp mot taket och försvann i skuggorna där uppa och jag var livrädd, både för att stänga ögonen och för att fortsätta titta upp mot taket ifall den dök upp igen.
Det var den enda gången jag halucinerade och jag berättade det aldrig för någon, inte förrän nu.
