Mitt liv i korta drag

Den här biten är den jag har svårast att minnas då jag var i ett konstant stadie av panik och inte hade världens bästa tidsuppfattning så det kan bli lite grötigt. På måndagen när jag skulle lämna avdelningen fick jag träffa överläkaren från psyk som bytte ut ut fluoxetinet mot klomipramin, skrev ett recept på tio imovane och sen fick jag fara hem.

 

Samma kväll blev det kaos igen, jag hade fruktansvärda panikattacker och ringde upp på avdelningen. Första gången sa karlen som svarade bara åt mig att ta en atarax eller lergigan och gå och lägga mig, jag la på och satt och visste inte vart jag skulle ta vägen tills Joel övertalade mig att ringa igen och kräva hjälp. Den gången var det en kvinna som svarade, hon lyssnade på hur jag mådde och sa att hon skulle ringa upp inom en kvart. En stund senare ringde överläkaren upp mig och sa att jag kunde komma så skulle dom skriva in mig. Jag ringde mamma som körde upp mig och jag slets mellan paniken och den fruktansvärda ångesten och skuldkänslorna jag kände för att jag lämnade min karl och mitt barn.

 

Väl på sjukhuset fick jag ett nytt rum, jag minns knappt att dom kollade igenom mina kläder och min väska, och somnade som en sten men fortsatte som tidigare att vakna minst varannan timme hela natten. Jag hade

mer grejer med mig denna gång då jag insåg att jag nog skulle bli kvar ett tag så följande morgon försökte jag göra mig någorlunda hemmastadd i ett fruktansvärt sterilt och kalt rum på psyk avdelning 2.

 

Ångesten var övermäktig mest hela tiden, den första veckan gick jag runt i en bubbla av konstant dödsångest och hade fruktansvärda overklighetskänslor hela tiden. Flera gånger fick någon ur personalen sitta med mig inne på rummet då jag inte klarade av att vara ensam då jag trodde att jag skulle dö, och jag klarade inte av att vara ute på avdelningen med de andra patienterna då jag var livrädd för dom också. Jag var hela tiden på helspänn och kände efter hur jag mådde fysiskt. Jag kontrollerade hela tiden min puls och min andning och bet mig ideligen i underläppen då jag inte hade någon känsel i ansiktet. Det värsta den första veckan var nog synstörningarna, alla färger var för klara och alla kontraster för skarpa, jag var besatt av att titta på mina händer och försöka känna igen dom då dom inte såg ut som mina längre. Om du någonsin haft på dig glasögon som varit lite för starka kan du nog relatera till vad jag menar, men ändå är liknelsen inte i närheten av hur det kändes. 

 

Tredje dagen jag var där fick jag träffa överläkaren igen som meddelade att jag skulle göra ett EKG inför en ny medicinbehandling. Sagt och gjort så var det överstökat och senare dem eftermiddagen fick jag min första anafranilinjektion efter en blodtryckskoll, den första av många. Då jag redan i grunden är hypokondrisk och rädd för mediciner var det en fruktansvärd upplevelse, jag grät i flera timmar efteråt och låg mest i min säng och försökte desperat tänka på något annat medans en av sköterskorna satt med mig och försökte småprata. När det gått en halvtimme sen injektionen var det dags att kolla blodtrycket igen, anafranil kan påverka hjärtat men vi återkommer till det senare.