Del 4
Jag vet inte exakt hur länge jag låg inne, det kändes som ett år men samtidigt som en sekund. De tio dagarna som jag fick anafranilinjektioner kändes dock som om dom pågick i evighet.
Den tredje dagen var det tanken att jag skulle byta över till dropp, och det provade vi också, men den psykiska påfrestningen av att ha ett plaströr i armen i flera timmar kombinerat med min paranoia gjorde att jag inte klarade av det. Injektionerna gjorde bara mer och mer ont, vet inte om det var fem eller sex dagar som jag fick två sprutor, en på varje sida, då medicinmängden var för stor för bara en injektion. Det måste vara två månader sen nu men jag har fortfarande ont i höfterna på injektionsställena.
Joel och Elias kom och hälsade på mig en gång, annars försökte jag vara hemma så mycket som möjligt. Ibland blev det en eftermiddag, ibland en halvtimme, ibland inget alls på två-tre dagar. Även Annika kom och hälsade på mig och det upppskattade jag mer än jag kan säga, det fick mig på något sätt att inte känna mig fullt lika galen och lite mer förankrad i verkligheten. Annars hade jag inte kontakt med många, mamma körde mig när jag behövde skjuts men utöver det ingenting. Min syster var barnvakt en kväll då jag inte sett Elias på tre dagar och ordnade så vi kunde videochatta och det var nog nästan den underbaraste och plågsammaste stunden under hela vistelsen. Jag ville så gärna bara vara med honom, ta hand om honom och vara en bra mamma, samtidigt som jag visste att jag inte kunde i det skicket jag var i. Jag hade mer eller mindre konstant telefonkontakt med Joel och de stunderna vi pratade fick mig att må lite bättre för stunden. Saknaden var fruktansvärd och skuldkänslorna över att jag inte var hemma med dom gjorde att jag på något skevt sätt inte lät mig själv ta tid att bli bättre utan jag kände konstant stress om att jag var tvungen att bli frisk NU. Det var inga yttre faktorer som stressade mig utan bara jag och mitt huvud, som så många andra gånger.
Om dagarna höll jag mig på rummet med persiennerna nerdragna och taklampan släckt. Joel hade fixat så jag kunde använda Netflix i iPaden så i princip det enda jag gjorde var att sitta i mörkret med en serie igång och virkade för att ha något att fokusera på. Synstörningarna var mycket mer påtagliga när ljuset var tänt så därför lämnade jag inte rummet om jag inte var tvungen. Lysrören inne på toaletterna var värst, dom fick världen att se ut som något ur en skräckfilm.
Jag åt med de andra patienterna i matsalen men svarade inte på tilltal från någon av dom och petade i mig det jag förmådde av maten så snabbt som möjligt så jag kunde få komma tillbaka till mitt rum igen. Duschade gjorde jag hemma, jag prövade en gång på avdelningen men det var rena skräckupplevelsen med lysrören och de grå väggarna.
När jag varit där i lite över en vecka fick jag sobril för första gången en stund efter min injektion och just innan jag somnade så skrattade jag faktiskt åt något jag tittade på. De följande kanske två veckorna fick jag sobril morgon, lunch och kväll, sedan bara morgon och kväll och mot slutet bara vid behov. De gav mig lite mer lugn att slappna av när jag var hemma och jag försökte tajma när jag for hem om dagarna lagom till att 14-medicinen gav verkan.
Jag försökte vara hemma mer och mer och i längre perioder men det var svårt och så fort Elias blev ledsen gick jag nästan sönder igen. Jag mådde fruktansvärt dåligt fysiskt också, konstant tryck över bröstet, hjärtklappning, väldigt kraftiga blodtrycksfall och ingen ork över huvud taget. I ett par dagar kunde jag inte stå upp nästan utan att jag blev svimfärdig så personalen tog in mat på rummet åt mig, jag hade även några svimningsanfall, både på avdelningen och hemma. Allt symptomatiskt med panikångest och mitt generella ångestsyndrom som det så fint kallas. Det togs prover i omgångar och jag gjorde sammanlagt fem EKG:n. Inget fel på sköldkörteln, ingen blodbrist, ingen brist alls egentligen. Bara ångest var den allmänna åsikten och trots att jag kämpat väldigt mycket för att verkligen få dom att förstå att det var något fel på mg så började jag tro på dom till slut. Huvudet kan spöka mycket för en när det vill.
