Del 1
Det började redan vid förlossningen, jag har äntligen lyckats (vågat?) erkänna det för mig själv. Jag fann hela upplevelsen fruktansvärt traumatisk och hemsk, smärtan skrämde fullständigt vettet ur mig och allt jag ville var att vrida tillbaka tiden och inte gå igenom det, hemskt som det låter. När jag tänker tillbaka på det så minns jag ingenting positivt, inte ens när dom la Elias på mitt bröst första gången. Jag ville bara att Joel skulle ta honom, och första chansen jag fick så bad jag honom göra det. Jag minns inte mycket av det första dygnen när vi var på BB, utöver att jag hade fruktansvärt ont och att jag bara ville få vara ifred. Jag ammade Elias, med svårighet då det gjorde ont det också, och varje chans jag fick så lämnade jag över ansvaret på Joel. Tror det var tredje dagen som jag faktiskt bytte blöja på Elias för första gången.
Väl hemma trodde jag det skulle bli bättre, jag trodde att den där intensiva kärleken som alla mammor jag känner pratat om skulle komma och att allt skulle bli bra. Första gången jag var ensam med Elias, kanske fyra-fem dagar efter förlossningen, ringde jag min syster mitt uppe i en smärre panikattack för att jag var så rädd för att Elias skulle vakna, för att jag inte visste vad jag skulle göra i så fall. Joel var bara borta en timme, på Coop med min mamma och köpte mat, men det kändes som en smärre evighet. Skammen bränner fortfarande när jag tänker på det men jag accepterar mer och mer att det inte går att göra något åt i efterhand. Jag fortsatte amma, nu med amningsnapp då det gjorde så ont att jag grät okontrollerbart annars.
Utåt låtsades jag nog att det mesta var bra, jag grät mycket den första veckan men det är ju normalt, baby blues som det kallas. När amningsproblemen startade på riktigt, när lilleman var runt 2 veckor, så blev allting mycket sämre väldigt fort. Jag låg mest i sängen och grät och kved för att jag hade så fruktansvärt ont, i nästan tre veckor hade jag en svampinfektion i mjölkgångarna, mjölkstockning och en elak bröstinfektion samtidigt. Jag pumpade med en manuell pump var tredje timme och hela min tillvaro snurrade runt ångesten att snart måste jag pumpa igen, snart kommer det göra ännu mer ont igen. Joel hade mest hand om Elias och jag var ett gråtande, skrikande nervvrak. När jag fått en antibiotikakur och två kurer mot svampen hade min mjölkproduktion tagit ordentligt med stryk och den räckte inte längre till att Elias skulle klara sig enbart på det utan det blev hela tiden mer och mer ersättning och jag kände mig mer och mer som ett misslyckande som inte ens kunde förse mitt barn med mat.
Livet gick vidare, Joel jobbade och jag var ensam med Elias om dagarna. Om nätterna satt jag uppe och grät med mitt barn i famnen utan att riktigt veta varför, och jag kunde inte hejda panikgråten som hela tiden kom över mig. Fortfarande intalade jag mig att det var normalt, bara den där baby bluesen som nästan alla drabbas av.
Jag kunde nog inte ha haft mer fel.
