Tiden springer iväg
Här har det inte hänt mycket i min frånvaro konstigt nog. Får jag ju se till att fixa!
Runt kvart över fem på eftermiddagen samma dag som jag sist skrev och klagade om att ingenting hände gick vattnet till slut. Ringde smått panikslagen hem Joel från jobbet, virrade runt här hemma fram tills halv tio ungefär och sen bar det av i taxi upp till sjukhuset. För att göra en rätt kort historia ännu kortare så föddes världens vackraste lilleman 10.45 på söndagen den 2 december. Mer perfekt unge får man minsann leta efter. 54cm lång hann han bli och han vägde 4460g, precis så mycket monsterbebis som jag var orolig för men förlossningen gick så fort och lätt så oron var helt obefogad. :) Fast nästa gång vill jag nog att epiduralen ska hinna ta innan ungen är ute, tror det skulle vara hjälpsamt. :P
Vi blev kvar på BB tills på eftermiddagen den tredje och sen dess har saker rullat på. Han gick ner en del dom första dagarna men nu när han är snart tre veckor väger han gott och väl fem kilo och i måndags var han 57cm så det går åt rätt håll, och fort går det! :) Helt sjukt att det redan gått tre veckor, har inte hängt med alls känns det som.
Med mig har det väl varit lite sämre dock, den senaste veckan har jag lyckats dra på mig svamp som gått upp i mina mjölkgångar (aj, tänk taggtråd och flytande glass som strålar genom brösten), mjölkstockning i båda brösten och en bröstinfektion. Yaaay... Går nu på antibiotika mot infektionen och stockningen samt en annan medicin mot svampen. Usch, usch, usch. Det värsta är tack och lov över, ingen mer frossa och feber och taggtrådskänslan börjar sakta gå över, nu väntar jag mest bara på att resten av mjölkstockningen ska lösa upp sig (fick loss en av de större knölarna för ett par timmar sen) och att mina bröstvårtor ska få ordentligt med hud igen. Har aldrig reflekterat över det tidigare men ett så litet område som bröstvårtorna kan verkligen sabba hela tillvaron för en. Innan igår kunde jag inte hålla i lilleman på några dagar och det var väl nästan värst, att inte kunna göra någonting för att hjälpa min son och min pojkvän. Älskade Joel har varit fantastisk och skött allting som haft med hemmet och bebis att göra, utan honom hade den här veckan totalt tagit knäcken på mig. Nej, nu vill jag bara bli bättre och glömma bort att det här helvetet någonsin hänt!
Ska stöka på lite i väntan på att bebis vill äta på nån timme. :) God jul!
