Mitt liv i korta drag

Vet inte riktigt vad det är med mig, senaste veckorna har mitt självförtroende sakta blivit bättre efter att det totalkraschade där för någon månad sen men det är inte i närheten av där det borde vara. Skulle vara så skönt att bara släppa alla dessa fåniga osäkerheter och ta för mig lite mer här i livet men det är svårt och jag har aldrig varit särskilt bra på det. Förutom när jag är full förstås men det är ju ett helt annat problem i sig, ett jag inte har lust att gräva i just nu.

Missförstå mig rätt, jag har varit, och är, grymt lycklig de senaste veckorna och jag ser fram emot vad framtiden kan föra med sig, samtidigt som ovissheten skrämmer livet ur mig. Jag har allltid haft problem med att inte ha full koll på vad som försigår, och paranoian pockar på mer än vanligt just idag. Är rädd för att allt ska gå fel, för att jag inte duger och framför allt att det är för bra för att vara sant. Säger till mig själv hela tiden att det som sker, det sker, och det är bara haka på åkturen och se vad som händer men min hjärna vill inte riktigt lyssna. Tankarna bara snurrar och leder tillbaka till sig själva, går runt i en loop och exploderar med sån kraft att mitt hjärta börjar skena. Jag vill bara få släppa det, få lite jävla sinnesro och frid från denna självdestruktiva cirkel av skit i mitt huvud.

Shit, låter så mycket värre än det är när jag skriver ner det. Baksmällan gör mig ännu mer fucked up än vanligt, min hjärna jobbar inte med mig idag. Behövde nog bara få skriva av mig, är så fruktansvärt less att gå runt med det i skallen hela dagarna. Bla, bla, bla.... Känner mig gnällig men det måste man också få vara ibland.

I grund och botten är jag jävligt glad, glad för livet som det är och tacksam till tusen för det jag har, för det som kan bli. Är nog delvis därför jag är såhär, för att jag är rädd för att jag ska förlora det.

Livet är för kort för att man ska gå igenom det skräckslagen för vad som kan gå fel.